Stjärna, se mig!

Av: Emma Hortlund

Det här är från början en låttext som jag skrev för flera år sedan.


Stjärna, se mig!

Stjärna, se mig och ta med mig till din värld

Gör hela världen min

Ta din chans att ge mig drömmar

Hos dig finns någonting

Som gör mig trygg innan jag somnar

Stjärna, se mig och ta med mig till din värld 

Nu kommer natten hit

Jag väntar på dig, med en längtan

Du lyser klar och vit

Jag vet att du kan ge mig lycka

Stjärna, se mig
Och ta med mig
Till din värld
Där mörkret är min kappa
Och månen är min vän


Om man vill lyssna på låten och originaltexten hittar man den här:
http://soundcloud.com/wilhelmmm/stjarna-se-mig

Workshop with Carina Burman and Anisur Rahman on December 02, 2010

November 25, 2010, Thursday


17.00-17.55: Anisur Rahman will be conducting, ‘Reading and making comments on texts by participants themselves’.


ARTICIPANTS ARE REQUESTED TO BRING THEIR OWN WRITINGS/POEMS TO BE READ DURING THE WORKSHOP.


17.55-18.20: Coffee Break

18.20-19.30: Carina Burman will be speaking about ‘Writing and how she does it’.


About Carina Burman: http://www.littvet.uu.se/personal/carina_burman.htm 

Foto: Cato Lein

Place: Skattkammaren, Uppsala stadsbiblioteket
For more information:

http://creativewritinglibrary.blogspot.com/

www.studieframjandet.se/uppsala
www.uppsala.se/bibliotek

ALL ARE REQUESTED TO SUBMIT THEIR TEXTS BY DECEMBER 09, 2010 FOR THE ANTHOLOGY
TO BE PUBLISHED AFTERWARDS THE WORKSHOPS.


With regards,

Anisur Rahman
Mobil 0700 255 039
http://www.anisur.net/

VAD SOM RYMS I ETT GLAS - FÖRSTA KAPITLET

Allt börjar med ett glas.

Han tog en klunk och satte ner det igen. Hans blick gick igenom fönstret och fann fäste i en obestämbar punkt någonstans i fjärran.    

   Han fattade åter glaset, beskådade. Handgjort. Vackert. En glimt av en tanke svävade snabbt förbi. Han fick inte fatt i den, men den lämnade ett spår i form av en hisnande känsla.

   Glaset hade inhandlats på en loppmarknad för en tid sen, tillsammans med ytterligare fem likadana.  Nå, fullständigt exakt lika var de ju inte, då hantverket medfört ett visst mått av olikheter, subtila variationer i längd och form, något av dem hade fler luftbubblor än de andra och så vidare. Men detta skilde sig på ett alldeles speciellt sätt från de andra. Det var grönt. Inte starkt färgat, endast en svag nyans, dock tydligt märkbart grönt, till skillnad från de andra, helt ofärgade glasen. Detta var samlingens pärla. Fick han själv välja tog han alltid det gröna glaset, och för tillfället var han ensam.

   Dock var det endast ett föremål för honom, ett dött ting med en praktisk funktion, även om han tyckte mycket om det. Tanken hade aldrig slagit honom att hans glas lika gärna hade kunnat falla i någon annans ägo, och att han således inte hade haft sin gröna pärla i sin hand, där han nu satt. Han tog det för självklart att det var hans. Han hade aldrig reflekterat över att det kunde ha funnits andra spekulanter, den där dagen på torget. Ingenting visste han om den kvinna som hade besökt marknaden redan tidigt under dagen, en av de första besökarna. Hon hade stannat till vid just det bord där dessa glas stod till försäljning.

   – Det var många fina saker här, men det verkar lite dyrt, hade hon sagt.

   – Det är gamla saker, och de är populära och i fint skick. Priset är precis som det ska vara.

      Efter att ha botaniserat sig längs hela det långa bordet återvände hon till den punkt där hon börjat och såg eftertänksamt på de sex glasen. Hon dröjde vid dem en stund.

   – Jag gillar verkligen de här. Men priset passar inte riktigt min plånbok. Hur mycket ska du ha för två av dem? Eller… Egentligen är jag mest intresserad av det där gröna. Kan du tänka dig att sälja dem styck?

   – Det är ett set om sex. Jag delar inte på dem.

   – Jag förstår. Jag får fundera…

   Tillströmningen av kunder var blygsam. Kanske berodde det på vädret. Det tog en dryg timme innan nästa spekulant kom förbi, denna gång en manlig sådan.

   – Det var bra dyrt det där, för några glas som dessutom är omaka!

   Kanske var han bara ignorant, eller också var det ett patetiskt försök att göra en bra affär.

   – De är ju handgjorda! Skönheten ligger i avvikelserna, eller skavankerna om du så vill. Det är ju det som ger dem personlighet. Och värde.

   – Äh, det där begriper jag mig inte på. 

   Här försöker man hålla lite stil på grejerna man säljer, tänkte han. Till synes är jag den enda på hela torget med den ambitionen. Och vad fan har man för det? Folk köper krimskrams och skräp, för några kronor här och där. Sen kommer man hemdragandes med lådvis av skrot, som antagligen ganska snabbt förpassas till källarförrådet, för att grejerna är slitna och fula, eller går sönder på en gång. Så då är det bara att pallra sig tillbaka för att ersätta det med nytt skrot. I slutändan blir det riktigt dyrt, och man har ändå bara en massa skit. Men man kan absolut inte tänka sig att lägga några extra hundringar på något som är av bra kvalitet och håller hur länge som helst och dessutom är estetiskt tilltalande på ett sätt som aldrig går ur tiden.

   När han hade fått tag i glasen var han säker på att de skulle bli enkla att sälja. Varje lördag stod han där vid sitt bord och det var nu tre veckor sedan han ropat in glasen. Han var själv mycket förtjust i dem, och skulle gärna ta dem för eget bruk, om de nu inte skulle komma att avyttras, där de nu stod till allmän beskådan för tredje gången gillt. Men Alf hade sina principer och han stod fast vid dem.

Han visste hur många andra i den här branschen hade det hemma. De samlade på sig saker från auktioner och dödsbon och handlade även av varandra. Vissa hade kanske dålig uppfattning om vad som gick att sälja och till vilka priser. Andra kanske hade svårt att skiljas från sina saker.  Ja, vad det berodde på var svårt att säga, men många levde hursomhelst i hem som var fullständigt belamrade från golv till tak av saker som kunde klassificeras som typiska loppisfynd. Han hade med egna ögon bevittnat några skräckexempel vid tillfällen då han genom tidningsannonser gjort hembesök för att köpa en fotogenlampa, en låda matsilver, eller en trave förstautgåvor av gamla litteraturklassiker. Det var alltid en märklig upplevelse. Samma tveeggade känsla varje gång. Man befinner sig i en främmande människas hem. Det finns inte så mycket som en kvadratcentimeter som lämnats fri. I varje hörn står små bord täckta av små prydnadssaker. Arbetsbänkarna i köket har i det närmaste helt berövats sina funktioner, och har istället fått anta rollen som lagerhyllor. Det är dammigt och det finns ingen luft kvar i rummen. Samtidigt finns den där goda känslan där, av att komma över fina saker, till ett fint pris.

   Han hade tidigt satt upp en regel för sig själv. Föremålen som jag ställer ut till försäljning har sin plats på mitt bord på torget, ingen annanstans. Har jag köpt in något för att sälja det, så ska det också säljas, det kommer aldrig in i mitt hem, inte för att brukas, inte för att förvaras.

   En enda gång hade Alf behållit ett föremål som han köpt i syfte att sälja det vidare. Det var en liten tubkikare av äldre snitt. Den var gjort av mässing och första sektionen var infattad i läder. Kikaren hade även ett tillhörande etui av ädelträ. Sett till dess ålder var slitaget minimalt, förstoringen var fullt godtagbar, även med dagens mått mätt och linserna var helt fria från repor. Den var verkligen speciell.

   Han hade via kollegor på torget hört talas om en loppmarknad på en gammal bondgård strax utanför staden. Gården hade gått i arv ett par generationer, men de senaste i raden av arvingar, en son och en dotter, hade för länge sedan lämnat livet på landet och skaffat sig utbildning och arbete långt från hembygden. De hade inget intresse av att driva jordbruk, utan såg andra möjligheter med egendomen. Kanske kunde de hyra ut, eller inrätta värdshus eller spaanläggning. Både gården och byggnaderna var i gott skick, och det fanns möjligheter. Mest troligt skulle dock försäljning bli mest aktuellt. Oavsett vilket fanns där en hel del saker att rensa bort och göra sig av med. De hade ägnat sommarsemestern åt just detta. De hade gallrat ut allt som skulle köras till soptippen, eller eldas upp, och resten hoppades de kunna göra sig av med genom försäljning. I sortimentet fanns många fina gamla föremål, och eftersom syskonen var angelägna om att hinna göra sig av med så mycket som möjligt under semesterns begränsade tid, var priserna exceptionellt bra.

   Alf undrade om de över huvud taget visste vad de egentligen sålde. När han var färdig hade han fyllt hela bagageutrymmet på sin combi. Det var varmt, och solen gassade. Bildörrarna hade fått stå öppna under vistelsen och han lät dem så vara medan han satt i förarsätet och lyssnade till avsaknaden av stadens buller. Han kom att tänka på den där kikaren och kunde inte låta bli att rota fram den ur bagageutrymmet.

   Alf hade en barnslig fascination för kikare. Han hade känt den inom sig så länge han kunde minnas, men inte funnit ord för det förrän han blivit äldre. Det finns något mystiskt i vetskapen om att det överallt finns sådant som man inte kan se, och på samma sätt någonting magiskt över att plötsligt, som genom ett trollslag kunna se saker som annars är dolda för ögat.

   Han öppnade etuit, drog ut kikaren till sin fulla längd och satte ögat emot. Bilden var alldeles klar. Han spejade upp mot logen, och hann just se en svala flyga ut under taknocken. Han panorerade över till andra sidan gården och fick där syn på en ekorre som stilla satt och gnagde på någonting i den stora björken. Fortfarande med blicken fokuserad mot trädet sänkte han kikaren, och ekorren var borta. Han tänkte för sig själv att detta första test av denna kikare tydligt manifesterade grunden till hans fascination.

   Han hörde ett svagt skramlande ljud en bit bort, och fick tvärs över åkern syn på någon som kom cyklande längs den grusväg som utgjorde gränsen till nästa åker. Alf fattade åter kikaren. Det var en pojke på en gammal damcykel.

Cykeln hade pojken fått av sin far, som i sin tur många år tidigare löst den på auktion. Den hade många år innan dess tillverkats av en ingenjör som på egen hand, och utan framgång konstruerat och sålt cyklar på den tiden då det var kutym att konkursdrabbade företagare skulle ta livet av sig. Den gevärskula som ingenjören lät passera genom huvudet hade, liksom otaliga andra kulor tillverkats av en kvinna som tacksamt, men inte utan vissa betänkligheter tagit anställning vid ammunitionsfabriken. Hon kom från en stor familj och hade alltid levt fattigt. Vid ett tillfälle, då det var som kärvast ekonomiskt hade hennes far olovligt skjutit en älg. Den gången hade en kula räddat familjen från svält. Hon hade tänkt att kulor till skjutvapen faktiskt kunde göra nytta. Kanske hade hon till och med en kula att tacka för sitt eget liv. Nu var hon åter, via arbetet på fabriken knuten till denna ammunition för sin överlevnad.

   Faderns tjuvjakt hade uppdagats, och han hade blivit arresterad. Ungefär vid samma tidpunkt hade man upptäckt att pengar förskingrats ur kyrkokassan. Som en replik på dessa händelser skrev en lokal journalist en artikel i tidningen. Han skrev om hur pengarna hade förskingrats av en förtroendevald, som annars var en välkänd storbonde i trakten. Endast två barn, tjänstehjon, stor gård med en bra bit skog därtill och gott om pengar. Dessa förutsättningar gav honom makt och inflytande i bygden, och trots att hans brottsliga förehavanden kommit till allmän kännedom var det ingen som hade mod nog att sätta sig emot. I största hemlighet hade storbonden dessutom på något sätt kommit överens med prästen, och lyckades inte bara undvika påföljd, utan kunde även fortsätta sitt kyrkliga uppdrag.

   Vidare hade stått att läsa om hur det samtidigt inte funnits några som helst sympatier för den fattige stackare som skjutit en älg för mat. Honom hade man minsann anmält, vilket resulterat i en månads fängelse. Han hade tolv barn.

   Journalistens närmaste kollega, tillika nära vän fick en son och en dotter. Dottern fick så småningom också en dotter, som kom att bli inspirerad av sin morfars journalistiska gärning och bestämde sig redan som barn för att gå i hans fotspår. Redan i högstadiet hade hon börjat skapa små journalistiska verk i skoltidningen, och även inom ramarna för eget arbete. Hon intresserade sig för miljöfrågor och undersökte huruvida skolan tog sitt ansvar, skrev kritiska artiklar om slöseri med pappersutskrifter och bristande sopsortering.

   Någon gång per termin arrangerade skolan studiebesök på olika lokala företag. Dessa dagar avslutades alltid med en frågestund, som antagligen skulle ha varit meningslös om det inte varit för just Cecilia, som undrade över siffror på koldioxidutsläpp, åverkan på närmiljön och om företaget hade en miljöpolicy, och i så fall i vilken utsträckning den följdes. Inte sällan blev den tillfrågade överrumplad och fick svårt att ge konkreta svar, ibland för att man inte hade brytt sig om att sätta sig in i dessa detaljer, ibland för att man visste precis hur det låg till, och att en obekväm insikt krävde ett undflyende svar. Hon älskade det. Man var aldrig beredd på att den typen av frågor kunde komma från en liten flicka, och man fick betala priset för att ha underskattat sin publik.

   Men denna kedja av händelser var såklart inget som Alf kunde känna till.

Pojken på den gamla cykeln försvann bakom ett krön. Det var en riktigt fin kikare det här, tänkte han när han tryckte ihop den och lade den tillbaka i etuit. Kikaren hade förtjänat en hedersplats och fick åka hem liggandes i passagerarsätet. Hädanefter skulle den alltid följa med sin ägare i hans bil.

Viktor drack ur sitt glas. Han satt fortfarande fördjupad i ett tankemönster där han kört fast, utan att egentligen ha kommit någon vart. Det hade sköljt över honom plötsligt. Det var något med det där glaset, och dess relation till något annat, eller till allt annat. Det som fanns där emellan honom själv och det oändliga fjärran.

   Snart skulle Cecilia komma hem.

Colorado Avenue är en finlandssvensk film av Claes Olsson från 2007, baserad på Lars Sunds roman

Colorado Avenue

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök

Colorado Avenue
Genre	Drama
Regissör	Claes Olsson
Producent	Claes Olsson, Leila Lyytikäinen
Manus	Erik Norberg efter Lars Sunds roman.
Skådespelare	Birthe Wingren, Nicke Lignell, Peter Kanerva, Ylva Ekblad, Irina Björklund, André Wickström, Peter Snickars, Göran Forsmark, Andreas Wilson, Johan Fagerudd, Mats Holmqvist
Produktionsbolag	Kinoproduction
Distribution	Sandrew Metronome Distribution (i Norden)
År	2007
Speltid	120 minuter
Land	Finland
Språk	Svenska
Budget	2,8 miljoner euro
IMDb

Colorado Avenue är en finlandssvensk film av Claes Olsson från 2007. Filmen är baserad på romanerna Colorado Avenue (1991) och Lanthandlerskans son (1997) av Lars Sund. Filmens scener spelades in i Österbotten, Helsingfors och i Spanien. Premiären i Finland var den 7 september 2007.

Handling [redigera]

Filmen utspelar sig i början av 1900-talet och Andreas Wilson är med i en av rollerna som Hannas, spelad av Birthe Wingren, förra man som dog i Amerika då hon bodde där. Hon bestämde sig för att flytta till Siklax, sin hemtrakt och starta en butik. Affären går bra tills, hennes son Otto, spelad av Peter Kanerva, köper huset där hon och hennes mamma bodde förut. Hannas mamma är snabb i munnen och Hanna har ingen bra relation till henne. Otto börjar med spritsmuggling under förbudstiden i Finland och flera gånger under filmen blir han nästan fast av poliserna. Han och hans kompis, Johan, blir rika på smugglingen och de får rika kontakter som är villiga att betala en summa för spriten. I slutet av filmen blir Johan ihjälskjuten och poliserna tror att det är Otto som ligger bakom dådet. Han flyr och gömmer sig. Tills Hannas ungdomskärlek, spelad av Nicke Lignell, skjutsar honom med bil över den ryska gränsen. Otto återvänder till sin mor och berättar att han ska till Amerika och medan han är borta föder hans flickvän Anna, spelad av Irina Björklund, hans dotter, men Anna dör kort efter förlossningen. I slutet av filmen kommer Otto tillbaka.

Externa länkar [redigera]

• Colorado Avenue på Internet Movie Database (engelska)

DVD - myynnissä olevia elokuvia

Colorado Avenue on kotimainen suurelokuva suomalaisista Amerikanmenijöistä, sisällissodasta ja kieltolaista. Se on kertomus Hanna Östmanin huikeasta elämästä, joka on täynnä unelmia, saavutuksia, menetyksiä, nöyryytystä, vilppiä ja katkeruutta.
Päähenkilö Hanna matkustaa 18-vuotiaana Amerikkaan, tarkoituksenaan rikastua suuressa lännessä. Kymmenen vuoden, huikeiden seikkailujen ja leskeksi jäämisen jälkeen hän palaa takaisin Suomeen ja perustaa maalaiskaupan entiseen kotikyläänsä. Hannasta tulee kyläläisten arvostama Dollar-Hanna, jonka elämään vaikuttavat laitonta puoskarointia harjoittava äiti, salakuljettajien Pirtukuninkaana toimiva oma poika Otto, ja vaikutusvaltainen kunnallispoliitikko Johannes Smeds, johon hänellä on rakkaussuhde.
Colorado Avenue on eeppinen elokuva, jossa on vahva teema ja loistavat näyttelijäsuoritukset. Se kattaa useita sukupolvia, 1880-luvulta myöhäiselle 1920-luvulle.
Päähenkilöt elävät itsenäisen Suomen alkuvaiheiden mullistavia aikoja. Kaiken keskellä he yrittävät voittaa takaisin kunnioituksensa ja löytää uudestaan perhetunteen ja yhteenkuuluvuuden.
Colorado Avenuen kertoo miten häpeä ja katkeruus voitetaan tekemällä sovinto menneisyyden kanssa. Elokuva tarjoaa jännitystä ja dramatiikkaa, joka muodostuu, kun henkilöt yrittävät löytää tien elämänkoettelemustensa läpi.
Eturivin kasvoja ja uusia kykyjä
Colorado Avenuessa nähdään sekä kokeneita näyttelijöitä että tuoreita kasvoja. Dollari-Hannan roolissa nähdään – ensimmäistä kertaa valkokankaalla – teatterista ja musikaalista tuttu Birthe Wingren, Kunnanmies Johannes Smedsiä näyttelee Nicke Lignell ja Hannan kanisterikuningaspoikaa uusi nuori kasvo Peter Kanerva. Muissa rooleissa nähdään mm. Irina Björklund, André Wickström ja Ylva Ekblad.
Elokuva perustuu Lars Sundin huikeisiin Pohjanmaa-eepoksiin ”Colorado Avenue” ja ”Puodinpitäjän poika”.
Colorado Avenuen on ohjannut Claes Olsson, joka on maamme eturivin ohjaajia. Hänen elokuviaan ovat mm suositut Onnen varjot, Ihanat naiset rannalla ja Akvaariorakkaus. Olssonin elokuvia on palkittu useilla koti- ja ulkomaisilla elokuvafestivaaleilla.
Kinoproduction Oy on tuottanut ”Colorado Avenue” -elokuvan sekä tv-sarjan yhteistuotantona Filmlance International AB:n (Ruotsi) kanssa yhteistyössä YLE FST- Finlands Svenska Televisionin, SVT-Sveriges televisionin Ja Canal+:n kanssa.
Elokuvan budjetti oli 2,8 miljoonaa euroa.
Suomen elokuvasäätiö, Svenska kulturfonden, Konstsamfundet, Pohjanmaan mediakomissio, Harry Schaumans stiftelse sekä Svensk-österbottniska samfundet ovat tukeneet elokuvaa.
Elokuvan levittää Sandrew Metronome Distribution Finland Oy.
Elokuvan kotisivu http://www.coloradoavenue.fi/.
Colorado Avenuen traileri on nähtävissä netissä:

Literary Afternoon/English Bookshop, Uppsala

ANISUR RAHMAN

Literary Afternoon!

21 November 2010/English Bookshop, Uppsala

http://www.bookshop.se/welcome-literary-afternoon

Anisur Rahman Fotograf: Fredrik Haglund

THE WATER-NYMPH  

To walk and escape life,

Topsy-turvy like a river,

The mermaid moves towards deep sea—

Adherence— her dedication to water.

         Hi, my water-nymph, yes,

Water embraces land

When you kiss at high tide.

In spite of that, she advances relentlessly

When sea and river speak of ‘love.’

STORY OF WATER AND STONE 

I split the heart within my heart,

Build a house from stone.

I see my life inside–

A devastating storm within.

I see the sea in your eyes

Rising above water level.

Water embraces water

Where you see our house.

High tide strikes high tide,

The sun absorbs water,

Clouds suck clouds,

And life strains to breathe.

WHO AM I TO COMPLAIN?

A facebook friend

‘You can complain since roses have thorns,

or you can rejoice since thorns have roses.’

What are we to pay for those,

or are paying, paying…?

As yes they have!

Hope lies in between roses and thorns!

And let’s say: are we also in between?

Oh! do we rejoice or do we complain?

Sometimes thorns offer cheers,

I have blood on my hands.

Sometimes roses offer tears,

I hear a heart shatters.

Thorns are yours…roses are yours!

 To me, what matters, shatters or uproars?

Who am I to complain?

Who am I to rejoice?

THE OTHER WOMAN

The nocturnal poet walks on empty roads

Meets a nocturnal woman,

A harlot to the world, but

A human to the poet.

The woman opens up her world for ten or twenty Taka

And the world abruptly shuts its door.

Tell me, how can a poet open the door which civilisations have failed to open?

Opening all implies shutting off the doors to life on Earth

What kind of intrigue is this, what kind of mystery?

This question haunts the poet night and day and takes him to another poem…

And to Another woman!

Translation: Towheed Feroz

MY ALL I

This is not me what you see in all my outlook
Poetry that credits the name-fame in my book
Even that is not me
You will not get my trace in visa-passport
Either I can have refuge or be deported.

You can try to call me over 0700255039
But I am not sure you will get the trace of mine
You will not get me even emailing me on anisbangla@yahoo.com

Even you can try and ask Uppsala’s Annika Strömberg
Do you think as you can manage in a hurry?
Oh, no, that will not be…as you expected it to be

If you really insist on getting me, you will
If the dusts raise their hands
From the way which I have passed by.

The waters in which I swam, if they open the doors
If my words lying in the winds say hello to you
And invite you for a talk!

Yes, let it make a note

It is hard to imagine and difficult to feel in life
As I am the miner to be called as a tribe
I was in light and dark in my resort in a mine
Look for me there forgetting map or country.
Depending simply on faith where
My breathing play over there…

As an outcome of love, if you really want to know
Oh, poet where is your home? Where can I go?

Poet Tagore knew as ‘water drops, leaves move’

When my reading will be over
I am sure, you will get me
My all ‘I’ play in dark and light in your claps
In the making of those sounds from your hands …

PLEASE, OPEN YOUR EYES…

My arms can’t reach you,

My lips can’t kiss you.

Why my eyes cannot see you finest to my view?

I always look for you, bird’s eye view.

My ears cannot hear you as a bulb in fuse

Missing your touches.

My nose cannot smell you–

I always long for you, time that glitters,

All are bogus bow when the world misses you.

Who can focus where you in me… kneel!

Memories cannot trace you as I, in you lost in all.

Polar ice has no way to remember of its past in seas,

Rain cannot be counted as things in me befallen.

My wishes do have all the wings and I have nothing

Could be or couldn’t be, am I not Prufrock to be?

You are sea, I am in waters, swimming, swimming.

Please open your eyes that will be enough for me…

EMPTY GLASS

Here is my empty glass,

Hello, the journeymen,

Have a look, take a drink

And

Be my guest.

Empty glass upholds

The dream and presents

The world utmost.

Empty glass shows the gloom

At least an often

Gloomy world

Welcomes the guest,

The host stands by the

Impending empty glass.

Pour dreams,

Drinks: varieties… wine, spicy juice,

Tasty milk and tasteless water.

Even if one wishes

Be drunk,

Having poured images of

Fairy tales…cocktails

Cheers.

My empty glass presents

             This empty world

                          Symbols

Do you know?

All right, my world

Yes empty.

‘Humpty Dumpty’

Knock it up.

Here is my empty glass

That needs

A change in the empty world.

This world loses reality

Hello, my guest

Be my love and be empty.

As all needs to be empty

As my glass needs.

Take my empty glass

Either be guest

            Or host.

And utter cheers!

Empty glass means an offer

As it is symbol of welcome.

I have an empty glass

I miss my love.

My land is waste

That needs rain.

Hello my love, my world

I need you to win.

Hello my guest,

My glass is empty

Keep it up,

Come to my world

And have a revolt

With my empty glass.

As my paper is blank,

My letter is blank.

My dictionary,

that has lost all its words.  

All any words need

a brush up.

And my glass needs

to be filled up.

My wasteland needs

You to have rain.

As the  throne

Needs a queen.

Hello, dear Queen,

Hello my Dumpty lady

In my Humpty world.

More a plus, world class.

Name the world. ‘Empty Glass’.

MY NUDE WOMAN

Oh, my ever nude woman,

I have not yet got you as such,

The river-waters have done so.

I have not yet touched as such,

    Lux soap has done with you.

How Madeline lipstick has kissed you,

I have not yet got that chance.

How the four walls of your dressing room have seen you,

I have not yet seen you in that way.

Deep dark has so hugged you,

I have not done that yet.

How daylight has taken you away,

I have not yet got that indulgence.

How the basin water catches your hands

Like books in your hands,

Have had places over your breasts, seeing that

I have had feeling of envy indeed in me,

Thus the touch-sensitive poet

Has been sensitive to be envious

And has travelled in dreams,

And moved in the terrible extreme.

How you have entered into your maxi,

You have not come to my hug thus.

How the sky at night has seen you,

How rains have embraced you,

What heat the sun by day has provided you

Over your body, after the earth

I have not got the chance.

How dawn air passes its hand

Through your loose hair

Has this poet yet got that chance?

Foreign perfume has washed your body

Has this poet been able to do that?

GOD STILL SLEEPS…CROW STILL LAUGHS…

God went on... sleeping

Crow went on... laughing:

Who says this…

Ted Hughes, he is

Remember the name please…

Obama-Reinfeildt are on... whispering…

Sarkozy is on... voyeuring…

Who sees this…

Facebook it is…

Make the note please…

‘We don’t need education’

Do we need concentration…?

Wow!  How perfect it is!

What a voice…what politics?

Silent land can hear the sounds

In the making of a farce

In the name of ‘welfare’, ‘progress,’ ‘peace’

Crow laughs at God the supreme

Shark cheats at human the dream

Obama lies for what…

Reinfeildt echoes for what…

God still sleeps…

Raven still laughs…

LET’S GO TO CROWS’ DEMOCRACY SCHOOL

Ted Hughes sees a crow is crow without fail

Crow has freedom of expression and freedom 

Crows do not know how to misuse it or not

Crows for truths begot or spoiling a bigot

To crows freedom is not any how fashion

Or not politics, diplomacy or provocation

For crows, expression is their passion

Crows to tune, intune it over freedom

Crows are crows all in their kingdom

All equal their voices over their expression

Crows not to know repression or oppression

We the people in human school

All to learn, all to bogus to tution

We do not know what to revoke

What to express or to provoke

We the masters in poetry in art

We do not know what to write

What to draw, what to caricature

We mix culture with agriculture

We do not know to talk over folk

We the people claim us best of luck

…oh… how to differ luck and fuck

We the politicians, poets, artists, journalists

Claim enough is enough, and so scientists

Diplomats, philosopher, teachers, traders

Professors, shoppers or buyers and all others

We the expressionists, we the terrorists

We are all in all, without being what we are

Ted Hughes sees crows are crows without fail

Crows express for crows, make voice kaa…kaa…

Crows rushes for crows, make sounds raa…raa…

Some we have no food, no shelter, hungry we

Some says go find altar other, what angry we

Crows are crows ins and outs, crows above all

In colour, in harmony, having no any protocol

And we? So our names, so our colours, so our classes

So our make-up over faces and so fake up over voices

We are mullah, Brahmin, Priests, we are white, we are black

We are mix, we are remix, we are hotchpotch, ping pong

We are all being nothing, we are bung fang, ding dang

What pride we show up, giving all in human up…

What proud, we the rich address the poor, ‘shut up’

Enough is enough! Over is over! Cover is cover! Ever and ever!

Who we are! When a crow is crow without fail! Who we are!

We are we with all our fails…we are we! That is why, specify

What our pride, what our prejudice…with all our fails! Clever!

All after hypocrisy, monocracy, hierocracy, what we the fool!

Crows are not as we are! Let’s go to Crows’ Democracy School…

Welcome Obama, Osama, Jiabau, Reinfeldt, Dinejad! Let’s go…

RABINDRANATH 

Swimming in the waters, I come up to island

I am in ruin land where there is no touch of life, no sound either

There is none to say hi or hello to me

I cannot see anyone on this side of the river

I swim towards the other side of the river

I cannot see anyone

I walk across this forest towards the other

They have occupied all birds, all flowers and all beauties in this world

Desert after desert, I see myself a confused passers by in desert storm

I have words, but not language

I have voice but not music

In Summer, I pass by the procession of Greens

In Winter. I walk on the bed sheet of snow and

I go wherever in the garden of beauties

I find an old one and his followers

This is not the end…in this ultimate waste land

The jealous times surrounded me

The pages in my note book are the individual Sahara desert

My pen is an injured bird in the storm in desert

The Rabindras get the greens and touch of life

During my serious danger they laugh at me from my bookshelf.

That is why I have to say

I am jealous at Rabindranath

I have words, but not language

When I have language, my words disappear

Can one win the heart of the beauty with wish and envy? 

Can one be a poet with only wish and envy? #   

Note: Rabindranath Tagore (1861-1941), Bengali poet, got Nobel Prize for literature in 1913.

POET IN RESIDENCY 

One cannot find poets in residency in schools, libraries and literary seating

They phrase the cheers and long-drawn sigh in life and

They live in prisons, fields, factories, streets, markets and labour colonies

Poets are Meghlin, Columbus where there is life even in nook and corner

If any one of you find Anisur Rahman in Uppsala

You will know, this is Uppsala’s poet in residency

I must say: He is not poet at all

Just an image of a bird in the storm

The bird finds its shelter in the palace at stormy night

The bird waits just for dawn, afterwards of the storm…

# # # Anisur Rahman, Uppsalas writer in residency as part of ICORN program  2009-2011

www.anisur.net