VAD SOM RYMS I ETT GLAS - FÖRSTA KAPITLET

Allt börjar med ett glas.

Han tog en klunk och satte ner det igen. Hans blick gick igenom fönstret och fann fäste i en obestämbar punkt någonstans i fjärran.    

   Han fattade åter glaset, beskådade. Handgjort. Vackert. En glimt av en tanke svävade snabbt förbi. Han fick inte fatt i den, men den lämnade ett spår i form av en hisnande känsla.

   Glaset hade inhandlats på en loppmarknad för en tid sen, tillsammans med ytterligare fem likadana.  Nå, fullständigt exakt lika var de ju inte, då hantverket medfört ett visst mått av olikheter, subtila variationer i längd och form, något av dem hade fler luftbubblor än de andra och så vidare. Men detta skilde sig på ett alldeles speciellt sätt från de andra. Det var grönt. Inte starkt färgat, endast en svag nyans, dock tydligt märkbart grönt, till skillnad från de andra, helt ofärgade glasen. Detta var samlingens pärla. Fick han själv välja tog han alltid det gröna glaset, och för tillfället var han ensam.

   Dock var det endast ett föremål för honom, ett dött ting med en praktisk funktion, även om han tyckte mycket om det. Tanken hade aldrig slagit honom att hans glas lika gärna hade kunnat falla i någon annans ägo, och att han således inte hade haft sin gröna pärla i sin hand, där han nu satt. Han tog det för självklart att det var hans. Han hade aldrig reflekterat över att det kunde ha funnits andra spekulanter, den där dagen på torget. Ingenting visste han om den kvinna som hade besökt marknaden redan tidigt under dagen, en av de första besökarna. Hon hade stannat till vid just det bord där dessa glas stod till försäljning.

   – Det var många fina saker här, men det verkar lite dyrt, hade hon sagt.

   – Det är gamla saker, och de är populära och i fint skick. Priset är precis som det ska vara.

      Efter att ha botaniserat sig längs hela det långa bordet återvände hon till den punkt där hon börjat och såg eftertänksamt på de sex glasen. Hon dröjde vid dem en stund.

   – Jag gillar verkligen de här. Men priset passar inte riktigt min plånbok. Hur mycket ska du ha för två av dem? Eller… Egentligen är jag mest intresserad av det där gröna. Kan du tänka dig att sälja dem styck?

   – Det är ett set om sex. Jag delar inte på dem.

   – Jag förstår. Jag får fundera…

   Tillströmningen av kunder var blygsam. Kanske berodde det på vädret. Det tog en dryg timme innan nästa spekulant kom förbi, denna gång en manlig sådan.

   – Det var bra dyrt det där, för några glas som dessutom är omaka!

   Kanske var han bara ignorant, eller också var det ett patetiskt försök att göra en bra affär.

   – De är ju handgjorda! Skönheten ligger i avvikelserna, eller skavankerna om du så vill. Det är ju det som ger dem personlighet. Och värde.

   – Äh, det där begriper jag mig inte på. 

   Här försöker man hålla lite stil på grejerna man säljer, tänkte han. Till synes är jag den enda på hela torget med den ambitionen. Och vad fan har man för det? Folk köper krimskrams och skräp, för några kronor här och där. Sen kommer man hemdragandes med lådvis av skrot, som antagligen ganska snabbt förpassas till källarförrådet, för att grejerna är slitna och fula, eller går sönder på en gång. Så då är det bara att pallra sig tillbaka för att ersätta det med nytt skrot. I slutändan blir det riktigt dyrt, och man har ändå bara en massa skit. Men man kan absolut inte tänka sig att lägga några extra hundringar på något som är av bra kvalitet och håller hur länge som helst och dessutom är estetiskt tilltalande på ett sätt som aldrig går ur tiden.

   När han hade fått tag i glasen var han säker på att de skulle bli enkla att sälja. Varje lördag stod han där vid sitt bord och det var nu tre veckor sedan han ropat in glasen. Han var själv mycket förtjust i dem, och skulle gärna ta dem för eget bruk, om de nu inte skulle komma att avyttras, där de nu stod till allmän beskådan för tredje gången gillt. Men Alf hade sina principer och han stod fast vid dem.

Han visste hur många andra i den här branschen hade det hemma. De samlade på sig saker från auktioner och dödsbon och handlade även av varandra. Vissa hade kanske dålig uppfattning om vad som gick att sälja och till vilka priser. Andra kanske hade svårt att skiljas från sina saker.  Ja, vad det berodde på var svårt att säga, men många levde hursomhelst i hem som var fullständigt belamrade från golv till tak av saker som kunde klassificeras som typiska loppisfynd. Han hade med egna ögon bevittnat några skräckexempel vid tillfällen då han genom tidningsannonser gjort hembesök för att köpa en fotogenlampa, en låda matsilver, eller en trave förstautgåvor av gamla litteraturklassiker. Det var alltid en märklig upplevelse. Samma tveeggade känsla varje gång. Man befinner sig i en främmande människas hem. Det finns inte så mycket som en kvadratcentimeter som lämnats fri. I varje hörn står små bord täckta av små prydnadssaker. Arbetsbänkarna i köket har i det närmaste helt berövats sina funktioner, och har istället fått anta rollen som lagerhyllor. Det är dammigt och det finns ingen luft kvar i rummen. Samtidigt finns den där goda känslan där, av att komma över fina saker, till ett fint pris.

   Han hade tidigt satt upp en regel för sig själv. Föremålen som jag ställer ut till försäljning har sin plats på mitt bord på torget, ingen annanstans. Har jag köpt in något för att sälja det, så ska det också säljas, det kommer aldrig in i mitt hem, inte för att brukas, inte för att förvaras.

   En enda gång hade Alf behållit ett föremål som han köpt i syfte att sälja det vidare. Det var en liten tubkikare av äldre snitt. Den var gjort av mässing och första sektionen var infattad i läder. Kikaren hade även ett tillhörande etui av ädelträ. Sett till dess ålder var slitaget minimalt, förstoringen var fullt godtagbar, även med dagens mått mätt och linserna var helt fria från repor. Den var verkligen speciell.

   Han hade via kollegor på torget hört talas om en loppmarknad på en gammal bondgård strax utanför staden. Gården hade gått i arv ett par generationer, men de senaste i raden av arvingar, en son och en dotter, hade för länge sedan lämnat livet på landet och skaffat sig utbildning och arbete långt från hembygden. De hade inget intresse av att driva jordbruk, utan såg andra möjligheter med egendomen. Kanske kunde de hyra ut, eller inrätta värdshus eller spaanläggning. Både gården och byggnaderna var i gott skick, och det fanns möjligheter. Mest troligt skulle dock försäljning bli mest aktuellt. Oavsett vilket fanns där en hel del saker att rensa bort och göra sig av med. De hade ägnat sommarsemestern åt just detta. De hade gallrat ut allt som skulle köras till soptippen, eller eldas upp, och resten hoppades de kunna göra sig av med genom försäljning. I sortimentet fanns många fina gamla föremål, och eftersom syskonen var angelägna om att hinna göra sig av med så mycket som möjligt under semesterns begränsade tid, var priserna exceptionellt bra.

   Alf undrade om de över huvud taget visste vad de egentligen sålde. När han var färdig hade han fyllt hela bagageutrymmet på sin combi. Det var varmt, och solen gassade. Bildörrarna hade fått stå öppna under vistelsen och han lät dem så vara medan han satt i förarsätet och lyssnade till avsaknaden av stadens buller. Han kom att tänka på den där kikaren och kunde inte låta bli att rota fram den ur bagageutrymmet.

   Alf hade en barnslig fascination för kikare. Han hade känt den inom sig så länge han kunde minnas, men inte funnit ord för det förrän han blivit äldre. Det finns något mystiskt i vetskapen om att det överallt finns sådant som man inte kan se, och på samma sätt någonting magiskt över att plötsligt, som genom ett trollslag kunna se saker som annars är dolda för ögat.

   Han öppnade etuit, drog ut kikaren till sin fulla längd och satte ögat emot. Bilden var alldeles klar. Han spejade upp mot logen, och hann just se en svala flyga ut under taknocken. Han panorerade över till andra sidan gården och fick där syn på en ekorre som stilla satt och gnagde på någonting i den stora björken. Fortfarande med blicken fokuserad mot trädet sänkte han kikaren, och ekorren var borta. Han tänkte för sig själv att detta första test av denna kikare tydligt manifesterade grunden till hans fascination.

   Han hörde ett svagt skramlande ljud en bit bort, och fick tvärs över åkern syn på någon som kom cyklande längs den grusväg som utgjorde gränsen till nästa åker. Alf fattade åter kikaren. Det var en pojke på en gammal damcykel.

Cykeln hade pojken fått av sin far, som i sin tur många år tidigare löst den på auktion. Den hade många år innan dess tillverkats av en ingenjör som på egen hand, och utan framgång konstruerat och sålt cyklar på den tiden då det var kutym att konkursdrabbade företagare skulle ta livet av sig. Den gevärskula som ingenjören lät passera genom huvudet hade, liksom otaliga andra kulor tillverkats av en kvinna som tacksamt, men inte utan vissa betänkligheter tagit anställning vid ammunitionsfabriken. Hon kom från en stor familj och hade alltid levt fattigt. Vid ett tillfälle, då det var som kärvast ekonomiskt hade hennes far olovligt skjutit en älg. Den gången hade en kula räddat familjen från svält. Hon hade tänkt att kulor till skjutvapen faktiskt kunde göra nytta. Kanske hade hon till och med en kula att tacka för sitt eget liv. Nu var hon åter, via arbetet på fabriken knuten till denna ammunition för sin överlevnad.

   Faderns tjuvjakt hade uppdagats, och han hade blivit arresterad. Ungefär vid samma tidpunkt hade man upptäckt att pengar förskingrats ur kyrkokassan. Som en replik på dessa händelser skrev en lokal journalist en artikel i tidningen. Han skrev om hur pengarna hade förskingrats av en förtroendevald, som annars var en välkänd storbonde i trakten. Endast två barn, tjänstehjon, stor gård med en bra bit skog därtill och gott om pengar. Dessa förutsättningar gav honom makt och inflytande i bygden, och trots att hans brottsliga förehavanden kommit till allmän kännedom var det ingen som hade mod nog att sätta sig emot. I största hemlighet hade storbonden dessutom på något sätt kommit överens med prästen, och lyckades inte bara undvika påföljd, utan kunde även fortsätta sitt kyrkliga uppdrag.

   Vidare hade stått att läsa om hur det samtidigt inte funnits några som helst sympatier för den fattige stackare som skjutit en älg för mat. Honom hade man minsann anmält, vilket resulterat i en månads fängelse. Han hade tolv barn.

   Journalistens närmaste kollega, tillika nära vän fick en son och en dotter. Dottern fick så småningom också en dotter, som kom att bli inspirerad av sin morfars journalistiska gärning och bestämde sig redan som barn för att gå i hans fotspår. Redan i högstadiet hade hon börjat skapa små journalistiska verk i skoltidningen, och även inom ramarna för eget arbete. Hon intresserade sig för miljöfrågor och undersökte huruvida skolan tog sitt ansvar, skrev kritiska artiklar om slöseri med pappersutskrifter och bristande sopsortering.

   Någon gång per termin arrangerade skolan studiebesök på olika lokala företag. Dessa dagar avslutades alltid med en frågestund, som antagligen skulle ha varit meningslös om det inte varit för just Cecilia, som undrade över siffror på koldioxidutsläpp, åverkan på närmiljön och om företaget hade en miljöpolicy, och i så fall i vilken utsträckning den följdes. Inte sällan blev den tillfrågade överrumplad och fick svårt att ge konkreta svar, ibland för att man inte hade brytt sig om att sätta sig in i dessa detaljer, ibland för att man visste precis hur det låg till, och att en obekväm insikt krävde ett undflyende svar. Hon älskade det. Man var aldrig beredd på att den typen av frågor kunde komma från en liten flicka, och man fick betala priset för att ha underskattat sin publik.

   Men denna kedja av händelser var såklart inget som Alf kunde känna till.

Pojken på den gamla cykeln försvann bakom ett krön. Det var en riktigt fin kikare det här, tänkte han när han tryckte ihop den och lade den tillbaka i etuit. Kikaren hade förtjänat en hedersplats och fick åka hem liggandes i passagerarsätet. Hädanefter skulle den alltid följa med sin ägare i hans bil.

Viktor drack ur sitt glas. Han satt fortfarande fördjupad i ett tankemönster där han kört fast, utan att egentligen ha kommit någon vart. Det hade sköljt över honom plötsligt. Det var något med det där glaset, och dess relation till något annat, eller till allt annat. Det som fanns där emellan honom själv och det oändliga fjärran.

   Snart skulle Cecilia komma hem.